Poeten och författaren Eeva Kilpi är död. Det meddelar hennes förlag WSOY. Tidigare bekräftade personer i hennes närhet för Ilta-Sanomat att hon avlidit natten till lördagen. Hon blev 98 år gammal.
Förlaget skriver att hon stilla somnade in i Esbostadsdelen Hagalund, där hon bodde sedan slutet av 1960-talet.
”Säg till om jag stör, / sa han när han steg in, / så går jag med detsamma. // Du inte bara stör, / svarade jag, / du rubbar hela min existens. / Välkommen.”
Den här dikten, som ingår i Eeva Kilpis debutdiktsamling Laulu rakkaudesta (1972, på svenska En sång om kärlek i översättning av Kerstin Holm-Lindqvist) torde vara den mest kända och älskade av Eeva Kilpis dikter.
Eeva Kilpi (f. Salo) föddes den 18 februari 1928. Hon växte upp i den karelska byn Raivattala i Hiitola i Viborgs län. Efter kriget tvingades Finland överlåta området till Sovjetunionen och familjen evakuerades till Imatra.
År 1946 inledde Kilpi sina studier vid Helsingfors universitet där hon hade engelska, estetik och litteratur som huvudämnen och konsthistoria som biämne.
Under en kort period i mitten av 1950-talet var Eeva Kilpi lärare i engelska, men år 1959 debuterade hon som författare med novellsamlingen Noidanlukko. Sarja lapsuudesta och därefter kom hon att ägna sig åt sitt författarskap på heltid.
Karelen, relationer och naturen
Eeva Kilpis författarskap omfattar sammanlagt 32 verk och här ryms såväl noveller och dikter som romaner, en samling essäer och ett hörspel.
I boken Miten kirjani ovat syntyneet 2 (1980) konstaterar Eeva Kilpi att den självbiografiskt färgade debutboken, som handlar om en liten flickas lyckliga barndom som slutar i krig och flykt, innehåller alla de teman som kom att bli centrala i hennes fortsatta författarskap – Karelen, naturen och människorelationer.
År 1989 gav Eeva Kilpi ut den första delen i den självbiografiska trilogin om livet på hemmafronten i Karelen under krigsåren: Talvisodan aika (Vinterkrigets tid), år 1990 utkom Välirauha, ikävöinnin aika (Längtans tid) och år 1993 Jatkosodan aika (Fortsättningskrigets tid).
I trilogin skildrar Kilpi krigsåren ur civilsamhällets, ur kvinnornas och barnens perspektiv – som motvikt till krigsskildringar av till exempel Väinö Linna där perspektivet konsekvent är männens.
I Kilpis verk finns en ständig längtan till Karelen och till barndomens förlorade landskap.
Flyktingens lott
I en intervju för tidningen Viva (nr 3/2019) svarar Eeva Kilpi på frågan om vad som varit viktigare för hennes författarskap – att ha levt i Karelen eller att ha tvingats lämna Karelen.
– Det går inte att skilja åt. De två är sammantvinnade i ett rep runt min hals och runt mitt tänkande. De har ett strupgrepp om mitt liv, i allt jag gör.
Apropå hemlängtan konstaterar Eeva Kilpi också att flyktingens lott är att ständigt leta efter ett bo, ett hem.
– Livet lär en att man måste avstå från allting, och man bör vara beredd på detta. Jag vet inte om man någonsin kan vara riktigt redo, men man måste lära sig.
I en intervju för Yles Marko Gustafsson konstaterade Eeva Kilpi att saknaden och längtan aldrig upphör, den förändras med tiden till ett slags melankoli.
– Skrivandet lättar på saknaden, men känslan färgar av sig på allt man gör och på alla relationer man har.
En stark röst för kvinnors liv och erfarenheter
I de människorelationer som Eeva Kilpi skildrar kan man utläsa en känsla av främlingskap och utanförskap, samt ett stort behov av kärlek.
Kvinnorna i Kilpis verk söker sin egen väg och förverkligar sig själva utan att be om lov.
På 1960- och 70-talet blev Eeva Kilpi en stark röst för kvinnors rättigheter, och hon skrev ofta om kvinnoliv och kvinnliga erfarenheter, om kvinnors längtan efter kärlek och om kvinnors sexualitet – ett tema som kunde te sig rätt så tabubelagt när det begav sig.
I romanen Tamara (1972) skildrar Eeva Kilpi en kvinna som lever ut sina erotiska begär – utan skam eller hämningar. Boken väckte stor uppmärksamhet och debatt när den kom ut.
I essän ”Plus och minus framkallar stjärnregn. Om Eeva Kilpi” i Nordisk kvinnolitteraturhistoria/Band IV skriver Liisa Enwald och Lisbeth Larsson att gestalten Tamara konsekvent bryter med vedertagna etiska normer, hon ”är ogift, har gifta män som älskare och inga som helst skuldkänslor över att vara ’den andra’. Männens kroppar skildras som hon, kvinnan, upplever dem, och hon benämner deras könsorgan på samma sätt som män brukar beskriva kvinnors. I den sexuella akten ’skapar’ Tamara mannen och gör honom till det han är.”
Romanen Tamara är översatt till ett flertal språk, och så sent som år 2017 kom romanen ut i översättning till koreanska.
Ekoaktivist och förespråkare för djurens rättigheter
I essän lyfter Enwald och Larsson också fram Eeva Kilpi som en säregen blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist.
Eeva Kilpis organiska helhetssyn på livet kommer enligt Enwald och Larsson fram i verk som diktsamlingen Animalia (1987) där hon beskriver ett slags panteistiskt uppgående i naturen.
I de politiskt laddade dikterna skriver Kilpi om naturvård, om djurens subjektiva rättigheter, om pälsnäringen och om djurförsök.
”Jag är inte en människa,
har aldrig varit och skulle heller aldrig vilja bli det.
Jag är dikten som svävar över det oslagbara gräset,
i de ofällda granarnas toppar.
Det är deras budskap jag bär.
Ibland ser jag ut som en fjäril,
ibland som en orm.
Ibland är jag bara en skälvning i naturen
som försvinner utan spår.
Vad ska vi ta oss till med människan, vandalen,
säg mig det, bröder.
Systrar, hur bli av med henne,
vårt moraliska problem?”
(ur Animalia, översättning till svenska Kerstin Holm-Lindqvist)
En prisad författare
På senare år gav Eeva Kilpi ut en serie med dagboksanteckningar (Sininen muistikirja 2019, Punainen muistikirja 2019 och Valkoinen muistikirja 2021) där hon bland annat avslöjar – till sin stora förvåning – att en professor i Åbo nominerat henne till Nobelpriset i litteratur.
Det blev inget Nobelpris i litteratur för Eeva Kilpi, däremot har hon belönats med ett flertal andra priser för sitt mångskiftande författarskap – bland annat med Pro Finlandia-medaljen (1974), Statens litteraturpris hela fyra gånger (1968, 1974, 1984 och 2019), Runebergspriset (1990) och Aleksis Kivi-priset (2017) för en framstående litterär livsgärning.